Historia – 1968-1979

02:32 pm Jan 21, 2014

 

Det tog inte lång tid innan bandet var på det gamla spåret igen, och de släppte deras hyllade album ”Beggars Banquet” år 1968. Albumet innehöll låtar som ”Street Fighting Man” och ”Sympathy for the Devil”. Jagger och Richard började dominera bandet kraftigt och det gillades tyvärr inte av Brian Jones. Dessutom var Jones väldigt svår att jobba tillsammans med på grund av hans drogmissbruk. Jones sparkades från bandet i maj 1969 efter att han knappt medverkat på albumet ”Beggars Banquet”. Jones ersattes av Mick Taylor. Endast två månader senare hittades Jones drunknad i sin egen pool på Cotchford Farm, som var hans hem sedan november 1968. Det finns spekulationer kring att han kan ha blivit mördad. Hans dåvarande svenska flickvän Anna tror att han blev dränkt i poolen av en bekant som han slogs med. Dock så blev Anna förbjuden att prata med pressen av bandets manager.

Hösten 1969 gav sig bandet ut på deras första amerikanska turné sedan 1966. Det var en triumfartad comeback som nu även haft upphov till det numera klassiska epitetet ”The Greatest Rock ‘n’ Roll Band in the World”. De avslutade turnén på en gratisfestival på racingbanan i Altamont utanför San Francisco, där de spelade med bland annat grupperna Jefferson Airplane och Santana. Dock slutade det i en tragedi då en vakt knivdödade en man i publiken och misshandlade festivalbesökare och artister. Från den här turnén släppte de sitt livealbum ”Get Yer Ya Ya’s Out” 1970, som anses vara deras bästa livealbum. Det var det sista albumet som de gav ut på skivbolaget Decca. Efter det startade bandet sitt eget skivbolag som kallades för Rolling Stones Records med den kända ”lipande munnen”-logon skapad av John Pasche. Även samma år gjorde de en framgångsrik turné i Europa som började i Malmö i Sverige.

Bandets, omgivningens och Keith Richards drogmissbruk färgade av sig på låtarna som kom en tid framåt. Särskilt på det klassiska albumet ”Sticky Fingers” som kom 1971, med låtarna ”Brown Sugar” och ”Wild Horses”. Även detta år flyttade hela bandet till Frankrike för att undkomma skattetrycket i hemlandet. De fortsatte sina inspelningarna i Keith Richards villa som senare blev bandets nästa album ”Exil on Main St.”.

Ett år senare, 1972, släppte bandet dubbel-LP:n ”Exile on Main St.”. Det här albumet anses idag vara en höjdpunkt i bandets produktion och en klassiker inom rockmusiken. Innehållet på detta album blandades med deras innovativa stilar så som rock, blues, country och gospel. Dock så fick albumet en rätt så sval kritik. Samma år hade bandet sin största, mer välorganiserade och mediauppmärksammade amerikanska turné dittills. Med Taylors solospel i deras nya sound tillsammans med piano och blås blev den ännu en musikalisk och ekonomisk triumf. Succén fortsatte i Australien och Nya Zeeland i början av 1973 och senare samma år i Europa. Bandet hade dock börjat få lite problem med bland annat deras manager. Även som följd av det tilltagande drogmissbruket, särskilt hos Keith Richards. I media beskrevs Richards som ”elegantly wasted” och man trodde att han skulle dö vilken dag som helst.

Efter släppet av albumet ”Exile on Main St.” började bandet falla isär. Albumen som kom senare på 1970-talet anses inte vara bandets främsta. Albumen ”Goats Head Soup” 1973 och ”It’s Only Rock N’ Roll” 1974 sålde bra men fick inte så bra mottagande av kritikerna. 1974 lämnade Mick Taylor bandet, och han påstod att han lämnade bandet för att han ville göra något annat. Men i verkliga fallet lämnade han bandet mest på grund av drogproblem och musikaliska och upphovsrättsliga dispyter med bandets ledare och låtskrivare Mick Jagger och Keith Richards. Det var tänkt att den kände Rory Gallagher skulle ersätta Taylor, men på grund av att förhandlingarna drog ut på tiden beslöt han sig istället för att ge sig ut på turné i Japan för att inte göra sina fans besvikna. Istället ersattes Taylor av gitarristen Ron Wood, som sedan dess har varit kvar i bandet. År 1978 kom deras album ”Some Girls”. Bandet fick en comeback med hiten ”Miss You”. De var åter i rampljuset, inspirerade av punk och disco. Vid det här laget hade Richards tillfrisknat från sitt drogproblem, som följd av en hotande livstidsdom efter att 1977 ha arresterats med en stor mängd heroin i Toronto. Han fick inget fängelsestraff, men han rehabiliterades och gjorde även en välgörenhetskonsert för blinda, vilket tillsammans med bland annat Ron Wood genomfördes med sidogruppen The New Barbarians år 1979.